Mental käftsmäll

Då var sista passet innan lägrets första av två vilodagar avklarat. Det blev ett långt pass med många höjdmeter och med fint sällskap. De egna energinivåerna hann både vara riktigt höga och rejält i botten.

Numera kör jag med 11-28-kassett, ett klart lyft mot 11-23 som var alldeles för tungt i de värsta motluten. 

Finfint sällskap idag. Staffan, Pontus Johansson (elitåkare i mtb), Johan Landström (elitåkare i lvg ) och Isac Strömberg (cykeltränare) 

Stängt fik

Tänk dig att du redan är lite sliten efter att ha kört två relativt tuffa pass de senaste dagarna. Du har nu kört 2,5h och det tornar upp sig ett redigt berg framför dig. Långt däruppe syns en vit byggnad som ska vara ett fik. Det tar drygt en timme att nå dit. Fine, du må vara sliten, men tanken på fiket fyller dig med energi och motivation. Att tänka på en iskall cola som serveras med ett leende av en söt spanjorska gör det värt att gneta på hela vägen upp.

Långt där uppe på berget syntes en liten vit byggnad som skulle föreställa ett fik. 

Längs vägen, från det toklånga klättrandet från San Nicolas, hann jag med att köra huvudlöst och gå på för hårt. Vi nådde en brant stigning med ett gäng serpor. Benen kändes fina och jag tänkte att det är lika bra att trycka på lite. Med vilodag imorgon kände jag att det var läge att gasa på så att jag inte känner mig fräsch när jag kommer hem. Med facit i hand ett mycket osmart drag! Man ska aldrig köra hårt i början av en klättring när man ej vet hur lång backen är. Note to myself: man blir trött av att hoja över 6h och dra 3500 höjdmeter på GC, man behöver liksom inte bränna på extra för att det ska ta ut sin rätt.

Åter till fiket som hägrade. Benen började kännas mer möra, men jag kunde i alla fall hålla jämna steg med Landström och Isac. Nu såg det inte alls långt ut kvar och snart skulle jag få lätta på pedaltrycket och göra det vi cyklister är mästare på, att fika. GÖTT! Väl framme fick vi oss en riktigt otrevlig överraskning; fiket var stängt! Satan i gatan. Här har man kämpat på som tusan för att ta sig till ett fik – och så är det stängt. Inte okej! Luften gick ur mig helt faktiskt. Nu var jag i dåligt skick både mentalt och fysiskt. Mitt ute i ingenstans var vi tvungna att klättra ytterligare ett gäng höjdmeter innan nästa civilisation med hopp om något fikaställe. Stannade en gång längs vägen, vilket var ett dåligt val. Benen var rejält stumma och sega när jag skulle dra igång igen. Fick stanna ytterligare en gång för att köra en gel. När gelen åker fram brukar det vara illa ställt, och helt riktigt var det illa ställt med mig. Jag hade det riktigt jobbigt med stigningarna och de undermåligt dåliga vägarna som gjorde det ännu värre att ta sig någonstans. Efter strax över fyra timmar kom så äntligen ett ÖPPET fik och det var lite av min räddning. Ny energi, vila och senare mestadels utförskörning gjorde att det gick galant att ta sig hem till Maspalomas igenJ.

Goda ost- och skinkmackor + två color fick mig på banan igen efter att ha varit riktigt nära att vägga totalt. 

Utförskörningen från Ayacata till Maspalomas var riktigt trevlig ikväll när det var ytterst få bilister ute. Jag kunde köra helt i mitt eget tempo utan att behöva bromsa för bilar som är i vägen. Särskilt kurvorna med fri sikt där man kunde använda hela vägbanan för att hitta rätt linje genom kurvorna var helt underbara, älskar den fartkänslan att svischa genom serpor utför. Känslan påminner nästan lite om att åka slalom, en av mina stora passioner i livet.

Imorgon blir det total vilodag. Det mest fysiska blir väl att kravla sig iväg till hotellpoolen för att hänga där ett tag. Sedan blir det fyra nya långpass innan nästa vilodag.

Passet

http://connect.garmin.com/activity/429568084

Cykling över molnen

Dagens runda var snäll i det avseendet att det ”bara” blev strax över fyra timmar, men desto hårdare på så vis att vi bestämde oss för att gå ut hårt med klättrandet genom att ta oss till ön högsta punkt (1970 möh) redan på första riktiga passet. Cyklingen här kan beskrivas som en berg- och dalbana – i alla avseenden.

I mataffären stod allt på spanska utom sylten som stod på svenska 

En cola åkte med i ryggfickan idag. När jag väl öppnade den sprutade 1/3 ut på styrlindan så att min Lizard Skin blev ännu kladdigare i ytan. Gott var det i alla fall! 

Upp och ned – med allt

Det som ligger till grund för den totala berg- och dalbaneupplevelsen är det kuperade landskapet. Alla klättringar och sedermera långa härliga uppförslöpor gör att puls, effekt och fart varierar enormt mycket. Temperaturen diffar också en hel del. Uppför, när solen ligger på och fartvinden är obefintlig, skulle det vara för varmt att hoja naken. När det däremot går utför och man kommer in i skuggiga partier blir det redigt kallt trots vindväst. Orken går också i perioder, för att inte tala om humöret. När det är skapligt platt (vilket det sällan är i sig) känns livet gött. Vädret värmer härligt, vyerna är vidunderliga och cykelpassionen påtaglig, underbart helt enkelt. Dock kommer det tuffare stunder också. De långa klättringarna torterar låren, svetten får det att svida i ögonen så att man knappt ser något, man snorar ned sig och är allmänt ofräsch och energinivån är låg, ja, då är det inte fullt lika njutbart. Då vill man bara vaska hojen och lägga sig ned i första bästa dike och dö, typ.

Staffan klättrar uppför med lätthet - en vanlig syn 

Dagens leende kom när Staffan fick sig en efterlängtad cola på dagens fikastopp. När vi satt där kom det en riktig sköning förbi. En farbror på en gammal stålracer med växelreglagen på ramen och med en osedvanligt nördig och ful gammal hjälm hojade förbi i maklig fart och skrek "Venga, venga Alberto Contador!" 

Många klättringar avklarade, men alltjämt ett antal serpor innan den absoluta toppen. 

Ingen klättrare

Jag har väl redan haft koll på att jag inte är någon klättrare. Och att som en spurtare, med 5 kg kvar till tävlingsformen, ta sig an bergstoppar på nästan 2000 meter är ingen jättehit. Hade jag haft kropp som Nairo Quitana hade det gått galant, men jag är helt enkelt för tung för att vara klockren uppför. Min enda styrka som klättrare är väl inställningen, jag är i alla fall en envis fighter som gör mitt allra yttersta trots att varken kropp eller utväxling är den optimala för rådande förhållanden på GC. Har jag gått in för att nå öns högsta punkt så ska det bli så också och då får det väl gå långsamt och bli någon fotosession längs vägen, men upp ska jag! Sån är jagJ.

Hela vägen uppe vid militäranläggningen och över 1900 meters höjd. Så högt upp att vi var strax ovanför molnen.

Staffan gjorde mig då inte besviken uppför, han är onekligen stark trots att han endast kunnat träna sparsamt inför lägret. God åkstyrka kombinerat med en lätt kropp är en fin kombo för GC-cykling. Dock gjorde han mig besviken på ett annat sätt. På nedvägen passerade vi tre finfina sponjorskor – som Staffan inte såg. Kom igen nu, lite speluppfattning får man väl ha! Nej, då stirrade han ned i sin Garmin-display. Det är i de lägena man ska spänna biccarna, flexa vaderna och hojta ”Hej snygging” på spanska. Dessvärre vet jag inte vad det heter på spanska, någon som kan berätta det? Måste ju ha det i beredskap till nästa gångJ!

Nu blir det ytterligare tre cykeldagar innan det är dags för första vilodagen. Imorgon ska jag börja hoja med 11-28-kassett. Visst kunde jag genomföra dagens pass med 11-23, men när det brantar till som mest blir det för låg och slitsam kadens. Med lättare utväxling har jag större möjlighet att ”vila” (”vila” = inte gå på rött) uppför. I och med att det ska hojas tolv dagar totalt är det viktigt att inte slita mer än nödvändigt på musklerna så att man står sig skapligt hela lägret.

Passet

http://connect.garmin.com/activity/428115662

En försmak av Gran Canaria

En lång dag, med start vid 05-tiden i morse, kan läggas till handlingarna. Taxi, tåg och sex timmars flygning så var jag och Staffan på plats nere på GC. Det tog verkligen inte emot att lämna det snöblandade skitvädret i Uppis! 

Flygningen gick oväntat snabbt kändes det som, mycket tack vare att jag lyckades för typ första gången någonsin sova en sväng på planet och så hade jag en väldigt pratglad och trevlig herre bredvid mig.

Dumt nog beställde jag inget käk till flygningen. Det matigaste som fanns var kycklingsoppa (så lite kyckling att det kunde stått "kan eventuellt innehålla spår av kyckling") och knäckebröd - alldeles för lite för att mätta en matglad dalmas. 

Väl på plats på hotellet efter en kortare transfer lade vi krutet på att skruva ihop våra hojar för att hinna med någon timme i sadeln i alla fall. Hur tror ni det gick för otekniska mig att få ihop hojen!? Det gick skit! Körde ihop sig med skruvarna till bakväxeln, vilket slutade med att vi fick hoja iväg till en cykelaffär för nya skruvar.

Milanistan Robban skulle trivas här! 

Training camp eller fat camp!? Rätt oklart faktiskt. Glöm 5:2 eller LCHF, det senaste är chipsdieten á la Staffan! 

Med bakväxeln väl på plats var vi så redo för att hoja iväg en kortare sväng. Nästa krux var att ta sig ur stan och den värsta trafiken. Med noll lokalkännedom, ingen medhavd karta och kanske inte världens bästa lokalsinne blev det ett litet äventyr. Vi lyckades på något vänster halvt komma ut på en motorväg innan vi insåg att vi var rätt lost i Maspalomas.

När vi sedermera spanade uppåt bergen såg vi en liten bilväg som vi bestämde oss för att ge oss i kast med uppför, uppför och åter uppför – genom ett gäng serpentinsvängar. Föga överraskande, så klart, Gran Canaria är ju inte direkt känt för att vara en platt ö. Oavsett om man vill det eller ej får man slita i klättringarna, försöker man hålla sig till 65% av maxpuls á la typisk distansintensitet kommer man knappt ha styrfart uppför. När det började mörkna var det bara att vända nedöver igen och försöka orientera sig tillbaka till hotellet. Inget långt pass på något sätt, men skönt att få känna att hojen funkar som den ska och få en liten försmak av backkörningen här. 

Pustar åt efter klättringen. Dagens lärdom: 11-23-kassett kommer vara för tungt, särskilt när man ska orka hålla igång tramporna i sex timmar och slita med tusentals höjdmeter. Ska nog ge kassetten chansen imorgon också, men troligen åker det på 11-28 sedan. 

Man kan använda hojen till mer än att cykla på den! 

Imorgon blir det första långpasset, blir fint detJ!

Passet

http://connect.garmin.com/activity/427684593

Åter i favoritgymmet

Igår gick flyttlasset ned till Uppsala och idag var jag förbi Campus1477, anläggningen där jag är spinningledare. Där blev det ett lättare pass för överkroppen. Nu ska det tas lugnt resten av dagen. Allt är packat och klart. Längtar som tusan efter att få hoja racer i kort-kort imorgon eftermiddagJ!

Campus1477 - bästa träningsanläggningen i Uppis!  

Inga problem att få ned alla cykelprylar i den gigantiska cykelväskan 

Ytterligare skäl att äta bra

Att dålig kost är skadligt för kroppen var väl välkänt sedan tidigare. Nu visar nya studier att det även är skadligt för knoppen med skräpmat. Läste igår i Svenska Dagbladet att inflammationsdrivande livsmedel som socker och vitt mjöl ökar risken att drabbas av depression.

Hela artikeln
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/inflammationsdrivande-mat-kopplas-till-depression_8870654.svd

Distans på racern

Att jag skulle kunna hoja racer i början av januari hade jag inte kunnat drömma om. Med normala vintrar brukar racern komma ut någon gång i mars. Men denna vinter är allt annat än normal så idag bestämde jag mig för att plocka fram racern – och det var inga som helst problem i det mycket milda vädret. Det landade på fem timmar distans, mitt sista träningspass innan Gran Canaria-lägret. Nu blir det två vilodagar innan det är dags att hoja i kort-kort. LängtarJ!

Idag var det alltså racern som åkte fram. Blir alldeles lyrisk av att hoja på denna pärla, det är perfektion rakt igenom. En styv ram som svarar på varje kraftansträngning, Di2-växlar som alltid går i perfekt av varje smekning på växelreglagen och så är den ju förbaskat snygg också!  

Cyklingen över Valsan är trevlig. Lite upp och ned, många kurvor och väldigt lite trafik gör det till en finfin sträcka. 

Jag hade väl egentligen två mål med dagens pass. Dels att få ett skapligt långt distanspass i kroppen innan träningslägret och dels försöka skrapa ihop en del höjdmeter i och med att det stundar bergskörning på GC. Alltså även om jag tog mig an tuffa partier som sträckorna Leksand-Sågmyra och Ingarvet-Aspeboda så är det INGENTING i jämförelse med vad som jag och Staffan kommer bjudas på från och med fredag. Det landade på strax över 1100 höjdmeter – på Gran Canaria kan vi räkna med det tredubbla åtminstone. Jag roade mig med att checka lite rutter på Strava häromdagen och fann pass på 4000-5000 höjdmeter – rätt galet hårt det!

Skitig hoj... 

...Och skitiga kläder. Men vad gör det? Det finns ju vattenslang, tvättmaskin och dusch som råder bot på sånt!  

Precis lämnat Leksand, med vetskapen om att jag har passets hårdaste sträcka fram till Sågmyra. 

Fika på Lager157 i Sågmyra, en trevlig belöning efter de dryga Hisvålabackarna. 

Tycker att passet gav ett positivt besked. Det kändes verkligen inte bonk-jobbigt med fem timmar. Får nog konstatera att all velodromträning har gjort en del för cykelformen. Under hösten och vintern har det blivit rätt många pass på tre timmar och de verkar ha gjort gott. Nu är det vila och packande som gäller inför resan, ska bli skitskoj att komma iväg och lämna skitvädret här hemma i två veckorJ!

Min första insats när jag kom var att spola av jonnen. Nu är den lika fin som vanligt och redo för GC! 

Rundan

http://connect.garmin.com/activity/426246669

Finmiddag

Ikväll var det jag som stod för middagen hemma och för att visa min tacksamhet för att familjen alltid ställer upp i vått och torrt slog jag på stort med finmiddag. Keso- och avokadoröra till förrätt och sedan rostbiff med klyftisar och två olika såser. Smarrigt värre=)!