lördag 18 juni 2016

Bästa idrottsprestationen någonsin?

Idag gjorde jag något oväntat, sprang halvmaraton i Ludvika. Under tiden som jag har varit axelskadad har träningen bestått av löpning och gym. Från att ha haft svårigheter att få vaderna att palla med distanser över 6-7 km har kroppen svarat allt bättre på löpträningen, men att hålla ihop 21 km på asfalt kändes lite osäkert med mina icke-stöttåliga cykelben.

Under dagen, inför att vi skulle bege oss till Ludvika stadslopp, blev jag konfunderad över de egna känslorna. Kände mig lugn och inte alls nervös. Vatusan, är jag inte ens taggad!? Inför cykeltävlingar finns det alltid en nerv och adrenalin inombords, men nu var det annorlunda. De 1,5 mån som jag nu har sprungit 3 pass/vecka-isch har det inte handlat om att prestera. Visst har jag pressat mig ibland, men det har varit med ett "motionärs-mind set". Jag har gett mig ut på måfå, inte planerat träningen nämnvärt och för humöret har det - i motsats till utbrändheten 2014 - varit ovärderligt att faktiskt kunna träna. Ute på löpen har jag känt mig hel, glad och utan bitterhet över att axeln är risig. Inför halvmaran ville jag främst ta mig i mål och njuta så mycket som möjligt av loppet. Om allting skulle klaffa med dagsform, väder etc tänkte jag väl att det möjligen skulle kunna bli nedåt 1.30 - i bästa fall.

Lyckades med bedriften att vara i ledning vid ett tillfälle,  innan startlinan var släppt alltså. För att slippa trängsel i starten var det skönt att inte stå mitt inne i smeten. Dock kändes det komiskt att jag som icke-löpare skulle stå framme bland de riktigt snabba löparna... När starten gick var det 5-6 löpare som svischade iväg i högt tempo, ett tempo som hade fått mig att mjölksyravägga och däcka i fosterställning i nåt dike efter ett par kilometer. Bara att inse sina begränsningar och ta ett eget tempo.     Precis som att jag på cykeln förlitar mig på watten, litade jag nu på pulsen för att hitta en stabil ansträngning. 155-160 slag/min kändes rätt för dagen och om möjligt trycka på mer mot slutet.

Planen på 4.15-tempo reviderades snabbt när jag märkte att 4.00-tempo fungerade på behärskad puls. Puls är dock en sak, en annan sak var om musklerna (läs vaderna) skulle palla distansen. Äh, när det kändes så bra fick det bära eller brista med tempot. Första milen gjordes strax under 40 min och fick ny energi när jag successivt tog in på två löpare framför. Fortsatte att hålla samma tempo, kom sedermera ikapp och lade mig på "rulle" bakom dessa herrar. Blev lite otålig när min långsammaste kilometer, 4.05, inkasserades och bestämde mig för att dra upp tempot en aning. Båda släppte och resten av resan blev solo in till Ludvika. Med glada och peppande tillrop längs vägen var det inga problem att springa själv. Att få höra "kämpa på", "du ser stark ut" och "nu är det inte långt kvar" betyder fantastiskt mycket när man försöker kräma ur max från kroppen!

Slapp kramp och onda vader, men med 2-3 km kvar blev den allmänna tröttheten klart kännbar. Försökte peppa mig med tankar såsom att det bara var 8-10 minuters kämpande kvar och att nu återstod endast ett Tisken-varv, en sträcka som jag ofta springer i Falun. När den stora ABB-fabriken skymtades och det var alltmer åskådare bredvid cykelvägen, blev det mer påtagligt att det snart var över. Ingen inom synhåll varken framför eller bakom så kunde springa vidare utan stress. Sista kilometern blev riktigt jobbig. Började med att jag - som en trött virrpanna - höll på att springa vilse. Tack och lov visade en funktionär mig rätt, men tappade både fart och rytm. Sen fanns det inte mycket kräm kvar att öka på igen. Asfalten övergick i terräng, den kontrollerade tröttheten övergick i übertrötthet och den stabila andningen övergick i Vo2max-flås och Tomas Voeckler-grin i ansiktet. Kollade för jämnan på displayen, kommer jag ingenstans eller!? Jodå, framåt kom jag väl, men det gick segt. Sprang längs någon liten å, tvingandes upp i puls när terrängen bar uppför, men efter den sugande grässlänten var jag äntligen uppe på upploppet. Härliga tillrop från publiken och ett härligt endorfinrus inombords över att ha orkat hela vägen.

Korsade mållinjen på 1.24 (3.58-tempo) och hann inte mycket mer än att stoppa min Garmin innan jag slängde mig ned i det blöta gräset för att hämta andan. En snäll funktionär gratulerade till fin prestation och försåg mig med medalj, dricka och banan. Är verkligen supernöjd med dagen! Presterade mycket bättre än jag trodde på förhand, hade kul och fick ta del av ett välarrangerat lopp. Att på min första halvmara bli topp-5 känns fantastiskt. Jag rankar detta som ett av mitt livs bästa idrottsprestationer. Om jag springer igen nästa år får jag se till att vara med i en löparklubb - dagens insats hade nämligen gjort mig till DM-tvåa i min åldersklass.








onsdag 15 juni 2016

Dags för ny utmaning

Om någon hade sagt åt mig för ett par månader sedan att jag skulle springa en halvmara i år hade jag bara skrattat. No way, liksom. Min relation till löpning – efter att ha harvat mig runt Lidingöloppet 2009 – har varit frostig. De få gånger som jag har sprungit har jag haft det som kompletterande träning under off season. Noll passion, mycket smärta och med en stor längtan efter att hoja igen, beskriver känslorna under löpen.

Nu sitter jag dock här med en anmälan till halvmaraton på Ludvika stadslopp till helgen och sista löppasset, ett par tusingar, avverkat. Jag ser faktiskt fram emot lördagens 21 km. Visst att det kommer vara jobbigt och svida i cykelpåkarna mot slutet, men samtidigt det ska bli kul att genomföra ett lopp och testa sin förmåga som löpare.

Förklaringen till att jag springer nu, mitt under cykelsäsongen, är att jag kraschade under Frykdalens 3-dagars för 1,5 månad sedan. Är alltjämt dålig i ena axeln efter att ha synat asfalten i hög fart och väntar i skrivande stund på besked från magnetröntgen. För axeln fungerar löpning bra medan cykling tyvärr har gjort ganska ont. De första löppassen handlade mest om att underhålla flåset och, som den träningsmänniska jag är, stilla rastlösheten. Trodde väl att axelskadan skulle vara över på ett par veckor. Fortsatte att ägna mig åt löpning när axeln inte blev bättre och började efterhand uppskatta denna träningsform alltmer. Det var skön avkoppling att jogga runt i Stångtjärnsskogarna och efter en så där 5-6 pass var kroppen med på noterna mer. Att som cyklist övergå till löpning känns på i vader, knän etc. inledningsvis…

När jag har kämpat på med löpningen har jag känt en tomhet, att inte ha något mål framför mig. Under i stort sett hela livet har jag ägnat mig åt tävlingsidrottande och jag känner mig inte helt färdig med det. Det har varit fotboll, innebandy och på senare år cykling. Matcherna/loppen har varit en viktig morot till att träna regelbundet och ge lite extra på sista intervallen. Vad skulle jag ha för mål med löpningen då? Visst kan det vara kul att försöka sätta PB på milen, men ännu roligare skulle det vara att ge sig i kast med något lopp. Började erinra mig att polaren David, klassens vite kenyan, hade snackat om Ludvika stadslopp. Kollade upp de olika distanserna och bestämde mig, efter att ha sprungit ett par pass på >15 km, för att anmäla mig till deras halvmara.



På lördag ska jag försöka ha roligt och njuta av att kunna utmana kropp och knopp trots skadan. Axeln må vara trasig, men benen är hela och redo för att ta i!